Emelie Anna Maria Roivas

Nu har jag latat mig tillräckligt, jag är så himla rastlös!

Jag längtar till när jag börjar skolan i höst, då har man i alla fall något att göra om dagarna.

Nu när jag bara jobbar på donken (typ bara helger, vad är det här?) och tränar, känns dagarna hur sega som helst.

Varje vardag är typ likadan, vaknar vid 6 på morgonen då Matte går upp, åker till jobbet& lämnar mig ensam.

Så sover jag till 10 halv 11, och äter frukost & sitter vid datorn en stund.

Senare på dagen, framåt 12, händer det att jag hittar på något som får tiden att gå, eller så träffar jag någon av mina vänner. Träning efter det. Sedan kommer jag hem, lagar mat åt Matte& mig, sedan myser vi framför tvn resten av kvällen eller går en kvällspromenad.

Och varje helg jobbar jag, antingen dagarna eller nätterna. Så popp så försvinner dem.

Man hör ju hur segt &tråkigt det låter!!

Jag vill ha min fantasi tillbaka, min "vad händer idag?" spontanitet tillbaka. Fan var tog den vägen?

Japop, så jag försöker själv nu. Idag börjar det. För idag känner jag mig tillräckligt frisk efter en vecka av förkyldning & hosta och halvfeber. Idag ska jag ta mig i kragen & göra rent fönstrena i lägenheten, hitta mitt CV på datorn & söka jobb, ett bättre jobb ett heltidsjobb, ett sommarjobb. Så ska jag dra till gymet. Sedan ska jag & Matte ut till Krokek på middag hos hans familj. Sedan inatt blir det jobba. Ush va segt.

Think positive! Think!

Och vad hände med livsmottot "Lev varje dag som att det var din sista?" Hur kan jag göra det när jag knappt lever alls? Jag vill leva ut mina dagar till fullo! Kom igen nu! Ansträngning.