Ängeln
Jag har haft det på känn. Allt sedan i torsdags kväll har jag inte kunnat tänka på annat än Maud, min mormors tvillingsyster, och jävla helvetets cancer som förstör många människors liv. Men inte än har jag tänkt. Det är inte dags än. Än är det inte slut.
Men imorse, kl 06.15, kom beskedet som jag inte förväntade mig att höra nu, 2 dagar efter senaste besöket hos mormors tvillingsyster. Jag var bara halv vaken när mamma ringde och sa det, och jag hann inte reagera förrän... ja jag tror inte jag har förstått det än faktiskt. Det är overkligt. Varför??!?!?!? :(
Hur kan en sjukdom vara så farlig, obotlig, skapa så mycket lidande och smärtor, och allra minst tårar?
Det är svårt att acceptera något sådant.
Jag spenderade hela morgonen i hennes lägenhet.
Där var vi, mormor, jag och några till. Det var så tyst.
Min älskade mormor, det var jobbigt att se henne så förtvivlad. Ensam. Lämnad.
Jag lovar att ta hand om dig mormor. Vi ska vara starka.
Nu vilar du i frid.
Du är frisk, du har inga mer smärtor.
Jag tänker på dig.
Jag saknar dig.
Jag lovar att ta hand om din syster, min mormor. Varje dag.
Kommentarer
Trackback
