Som en vindpust..
När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina glada rop har stannat
Vi alla minnen har kvar
Och vi tar fram dem då och då
Så kommer du alltid
Alltid vara kvar
Vara kvar här på vår jord
Jag & mamma var på sjukhuset igår (torsdag) & besökte Maud. Där låg hon, och hon såg mycket sjukare ut än sist jag såg henne. Och det var bara en vecka sedan. Mormor & Mauds barn var där, med sina barn. Lite mycket folk var vi kanske,men jag försökte prata med henne o hålla hennes hand hela tiden jag var där. Hon berättade att hon kände sig kraftlös, och hon orkade inte med det här längre. Det var inte mycket vi hörde tydligt från henne, eftersom hon hade fått så mycket morfin mot smärtan. Det var tråkigt att se mormor, hur ledsen hon är för sin systers skull. Varken hon eller Maud vill förstå vad som egentligen kommer hända, och pratar bort sanningen. Men de skulle försöka komma överrens med sjukpersonalen om att Maud skulle få tillbringa resten av sin tid i sitt hem, med en sjuksäng. Det lät som en bra idé- sjukhus i sig är väldigt skrämmande.
När jag kom hem från sjukhuset, grät jag. Jag grät för jag tycker så synd om Maud, och mormor. Mormor som alltid har varit min idol, min förebild. Det är så tråkigt att se henne nu, halv liksom. Det är inte samma livsgnista som jag alltid sett nu när hennes tvillingsyster är sjuk, hennes andra halva. Jag grät tills jag somnade. Jag somnade i Mattes famn... Jag älskar dig <3
